På 1600-talet var Sverige ur historisk och topografisk synpunkt tämligen okänt av sina egna invånare (Schnell & Ståhle 1938:III). Det gjordes flera ansatser till att skapa centrala arkiv: lantmäteriet startade, och Riksantikvarieämbetet inrättades år 1632. För att få reda på vad som kunde vara värt att uppmärksamma av historiska fynd startades flera försök till uppgiftsinsamlande som ofta hade form av enkäter till prästerskap eller ibland till fögderier varför svaren var varierade och ibland mycket knapphändiga. Den mer betydande av dessa undersökningar var ”Rannsakningar efter antikviteter” där antikvarie Johan Hadorph fick stöd av rikskansler Magnus Gabriel de la Gardie för genomförandet (Schnell & Ståhle 1938:III–V). Sveriges biskopar bad prästerna att ”flitigt eftersöka och uppspana alla antikviteter”. Man exemplifierar i biskopsbrevet med ”runstenar, bergsrunskrifter, ättebackar och andra notabla ting, där kamp eller strid har hållits, där hus och slott fordom stått, -kungs -hovgårdar eller stenkransar och annat slikt”. Man ber också att få traditioner nedtecknade. Tyvärr är många av rannsakningsprotokollen förkomna. Ivar Schnell konstaterade i sin bok om Västmanlands läns fornborgar att Rannsakningar har med ungefär hälften av det nu kända beståndet av fornborgar i länet (1934:5). Vad gäller vad som nedtecknades är det fornminneskategorier som helt saknas, som stenyxor som bör ha funnits i mängd; de räknades som naturfenomen (”åskviggar”) medan naturfenomen som jättegrytor räknades som antikviteter. Fornborgarna benämns borg eller skans. I vissa socknar kallas borgarna för ”jätteskansar” och det talas om troll/jättar som bor på borgarna. I vissa kustsocknar nämns vårdkasar. Sällan ges mer specifika uppgifter om vad platserna kan ha varit (Schnell & Ståhle 1938:XII–XV). Under 1700-talet och 1800-talet fortsätter inventeringarna.
Från jätteskansar till tillflyktsplatser i orostider
Den framsynte (han var t.ex. aktiv för kvinnlig rösträtt) och mycket produktive sedermera riksantikvarien Hans Hildebrand publicerade år 1866 avhandlingen ”Svenska folket under hednatiden” (nedan citeras 2:a upplagan från år 1872). Efter en redogörelse om hundare och härad ”kan han inte underlåta” att nämna att man ”flerstädes på klipphöjder finner förskansningar bildade av väldiga kullerstensmurar”. Han skriver att man finner dem längs vattendrag eller vid inlopp, och på höjder i inlandet, där de som var belägna vid inlopp skulle kunnat tjäna som en utpost mot en annalkande eller framträngande fiende och de senare, vanligare förekommande borgarna kunnat vara tillflykt för befolkning som sökt skydd (Hildebrand 1872:221). Han refererar till Rimbert som i Vita Ansgarii från några år efter Ansgars död berättar hur invånarna i Birka flydde upp till borgen vid fientligt anfall. Hildebrand noterade att borgarna ganska troget följde häradsgränser vilket han tar till intäkt för att stridigheter förekommit. Han menar att de inte med full säkerhet kan dateras men konstaterar att ”eftersom de ofta finns i järnåldersbygder och ofta i landskap där varken sten- eller bronsålder har betydelse var det troligt att de tillhörde järnåldern” (Hildebrand 1872:221).
År 1870 publiceras ”om Gestriklands fornborgar” av Carl-Fredrik Wiberg vilket enligt SAOB är det första belagda användandet av ordet fornborg i text. Han beskriver besök vid tre fornborgar och redogör för en av dem vad som är känt under historisk tid; om de övriga konstaterar han att man inget vet om dem och att en av de två, av byggnadssätt att döma, verkar yngre än den andra (Wiberg 1870: 46–51). Fredrik Nordin har i ”Om Gotlands fornborgar” år 1881 mer tankar om fornborgarnas funktion. Han gör en indelning av borgarna grundad på vallens/murens utseende. Han är uppenbart inne på tanken om försvarsanläggningar (Nordin 1881:49–50). Även Emil Eckhoff som i detalj beskriver två närliggande borgar i Tullinge har ett klart fortifikatoriskt anslag (1899:311). Han skriver också att det var ofantligt arbete nedlagt på borgbyggandet (1899:298).
Oscar Almgren konstaterar i förordet till ”Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden” från år 1904 att området var föga genomarbetat. Almgren skriver att fornborgarna ligger på svårtillgängliga berg, ofta vid sjöar eller kärr, men tämligen nära någon sedan gammalt odlad bygd vars befolkning haft borgen som tillflyktsort för sig, sin boskap och lösegendom (1904:16). Han trodde att murarna förstärkts av barrikader i trä. Han nämner några borgar med kulturlager men anger att flertalet av dem är utan. Vid den tiden är dateringen ännu oviss vilket han påpekar: ”de kan vara från vitt skilda tider” (1904:17f).
Utgrävningar av fornborgar med husterrasser
Runsaborgen i Uppland delundersöktes med start år 1902 av Oscar Almgren och bl.a. prins Gustav Adolf. Man fann en mängd djurben och en bit av en degel som liknade en tidigare funnen på Birka och daterade efter denna anläggningen till vikingatid, vilket senare skulle komma att ändras. Några år senare grävde bl.a. Almgren fornborgen Boberget på Vikbolandet som då utifrån fynd daterades till yngre järnålderns början (1906:294). Bror Schnittger fortsatte dessa undersökningar och undersökte även fler borgar i Östergötland. Vid Schnittgers död fortsatte Arthur Nordén; han publicerade år 1938 ”Östergötlands fornminnen” med egna och tidigare forskares resultat. Flera borgar hade då grävts med högstatusfynd såsom vikter, ringar, pärlor, spel, glas osv. (Nordén 1938:292–299). Enligt Nordén var flertalet av fornborgarna militära anläggningar, men delar av dem gränsade mellan kulthägnad och försvarsanläggning (1938:338). En del fornborgar såg enligt honom endast påbörjade ut, som om faran blåst över och bygget lämnats halvfärdigt (Nordén 1938:340).
Gunnar Gihl noterade att Upplands fornborgar ofta ligger vid segelleder och såg liksom tidigare forskare dess troligaste användning som tillflyktsplatser vid befarade anfall under vikingatid (1918:88).
Hanna Rydh gjorde utgrävningar på Adelsö, bland annat en mindre yta på fornborgen vid gården Stenby. Där fanns ”små och obetydliga” keramikfragment som kunde ”vara vikingatida men inget talar emot datering till äldre folkvandringstid” (Rydh 1917:95).
År 1925 beskrev Mårten Stenberger Ismanstorp i en artikel (utgrävning påbörjas först året därpå). Han skriver att saxiska försvarsborgar på många håll varit sakralt betonade och Ismantorps borg kan ha haft en liknande uppgift (Stenberger 1925:373–374). År 1933 kom hans avhandling om Ölands borgar. Han hävdar att någon form av ödeläggande katastrof ägt rum under 400-talets senare del och att de skapats efter det, alltså folkvandringstid-vikingatid (1933:234). Han hävdar också att Ölandsborgarna har en ”samgermansk” prägel och att de byggts i oroliga tider för att ge befolkningen skydd från faror utifrån (Stenberger 1933:262). Han noterar att Eketorp hade ett tjockt kulturlager och varit bebodd (1933:255). Även Sten Anjou hävdade på 1930-talet att åtminstone delar av fornborgarna varit fasta boplatser men också att fornborgarnas täthet inte kunde förklaras av enbart behov av skydd (1935:4).
Nya typer av borgklassifikationer
Ivar Schnell gör i ”fornborgarna i Västmanlands län” år 1934 en klassifikation av borgtyper efter murutseende grundad på olika variationer av morfologi: hel rund, halvcirkel och förekomst av dubbelmur och han delar in borgarna i offensiva och defensiva borgar (1934:20–22, 34f). Han hävdar att borgarna även tjänat som kultplatser (1934:36). Schnell vänder sig mot tidigare uppfattning att det skulle vara ett enormt arbete att bygga en fornborg; naturligtvis beror det på volymen sten som används och hur långt man behöver frakta den, men han uppskattar grovt att en rund borg med dubbelmur skulle kunna vara ett årsarbete för 3–4 män (1938:43). Tidsmässigt ser han dem som troligast tillkomna successivt, med början i bronsålder (Schnell 1934:24).
Dateringsmöjligheter
Under 1940-talet utvecklades 14C-metoden som gav möjlighet till datering från annat än tidstypiska artefakter. Den fick förstås stort genomslag, även om relativt få fornborgar hittills daterats i förhållande till det stora antalet. Även fosfatkartering började användas på 1940-talet; där går tekniken kortfattat ut på att där det finns lämningar/rester av människa/djur är fosfatnivån högre än t.ex. omgivande skog. Fosfatkartering av Rekarneborgar utfördes av Olle Lorin år 1978–1985. Flertalet av de undersökta borgarna hade nivåer som indikerade långvarig mänsklig närvaro (Lorin 1985). I slutet av 1950-talet undersökte Björn Ambrosiani fornborgen Darsgärde i Uppland. I kulturlagret på själva borgen fann man husterrasser och bland annat keramik och vävtyngder samt några degelfragment. Föremålen daterade borgen till järnålderns mitt (Ambrosiani 1958:167). 14C-prover från trä i anslutning till porten konfirmerade detta till 300-talet (Ambrosiani 1958:169).
I avhandlingen ”Torsburgen” från år 1984 presenterar Johan Engström resultat från utgrävning och diskuterar murtyper (1984:41 ff). Engström tolkar Torsburgen som del i Gotlands försvarssystem (1984:119).
Fornborgar skiljer sig från vallanläggningar
Mikael Olausson skiljde i sin avhandling ”Det inneslutna rummet” på mellersta järnålderns fornborgar och bronsålderns och den äldre järnålderns vallanläggningar/hägnader som han då uppskattade till cirka 75 % av de registrerade fornborgarna. Han menar att hägnaden haft en central plats för kultutövningen. Han vänder sig emot tidigare funktionella begrepp som farled – tillflykt – offensiv och defensiv-borg (1995:52). Olausson gjorde 14C-datering av ett antal registrerade fornborgar och kunde tidsbestämma dem till flera olika perioder i huvudsak bronsålder, äldre järnålder samt folkvandringstid (Olausson 1995:151–157). Mer fakta tillkom från datering och delutgrävning av flera fornborgar bl.a. i Rekarne där David Damell och Olle Lorin daterade flera anläggningar till järnålder (Damell & Lorin 2010:211). Med fortsatta utgrävningar av framför allt borgar med husterrasser börjar dessa utkristallisera sig som en särskild grupp.
Fornborgar med husterrasser, en liten grupp av fornborgarna
I projektet ”Borgar och befästningsverk i Mellansverige 400 till 1100 e.Kr.” som leddes av Lena Holmqvist Olausson delundersöktes flera fornborgar. Mikael Olaussons senare forskning berörde i hög grad de folkvandringstida fornborgarna. Han menade att en svensk maktelit med omfattande utländska kontakter under mellersta järnåldern liksom eliten i en stor del av Europa byggde gårdar som ofta var starkt befästa (2010:86). Fornborgarna togs ur bruk på 500-talet, man övergick då till att liksom frankerna bygga storhögar för att manifestera makt och befästa maktanspråk (Olausson 2009:13, 67). Flera av de folkvandringstida fornborgar som blivit utgrävda eller delundersökta har fynd av textilhantverk och bronsgjutning och/eller tecken på guldhantverk (Olausson 2009:53).
Birgitta Johansen och Ing-Marie Pettersson skrev för Riksantikvarieämbetets räkning år 1993 ”Från borg till bunker” som motiverar det morfologiska fornborgskriteriet och ger en genomgång av olika typer av anläggningar och hur de kan beskrivas.
Postprocessuella tolkningar
I den postprocessuella eran tillkommer nya typer av tolkningar. Birgitta Johansen menar att fornborgar ingår i den midgårdskosmologi som finns under järnåldern (1997:143ff). Anders Andrén tolkar liksom tidigare Stenberger att Ismanstorps uppbyggnad har koppling till den mytologiska världen (2006: 35f). Kerstin Cassel beskriver Gotlands flatmarks- och höjdborgar som platser vid hamnar där gotlänningar och resande möts (1998:148 f) och Anders Carlsson ser mellersta järnålderns fornborgar som midgårdssymbolik och kultplatser som kan vara kopplade till en Tuna-gård (Carlsson 2015:159–161). Åsa Wall ägnar sig i en avhandling från år 2003 om Södertörns fornborgar åt deras läge och menar att de ligger på gränser i landskapet. Wall anser att borgbergen på Södertörn som huvudsakligen är äldre järnåldersanläggningar representerade mytiska gränszoner och var tomma platser (2003:67, 142).
Sammanfattning
Under 1600-talet tänkte människor på fornborgarna, om något, som jätteboningar. Under 1800-talet och stor del av 1900-talet har fornborgarna mer eller mindre dragits över en kam och tolkats som försvarsanläggningar, även om enstaka forskare tidigt påpekat att de kan vara från olika tidsåldrar och också ha en kultisk funktion. Olika typer av indelningar beroende på murtyp och mur- och bergmorfologi har förekommit.
Det är klarlagt att borgar tillkommit under flera faser under förhistorien, varav den senaste i huvudsak är folkvandringstid, och att anläggningarna därmed inte med nödvändighet haft samma funktion eller syfte. Det finns en stor heterogenitet i morfologi även bland de tidigare anläggningarna, och fältet är fortfarande underutforskat. En liten del av folkvandringstidens borgar var bebodda, de har husterrasser och kulturlager och fynd av högstatuskaraktär. När det gäller tolkningar vände det för 20–30 år sedan från det försvarsstrategiska till det kosmologiska hållet. Michael Olausson diskuterar dock år 2009 fornborgarna med utgångspunkt i en från mellan- och sydeuropa hemvändande krigararistokrati, och Anders Bornfalk Back vill diskutera borgarna i ljuset av konfliktarkeologi (2016:184 ff). Viktigt verkar vara att inse att det är en rad separata kategorier inom det morfologiska fornborgsbegreppet.
KJ
Fornborgar i Mälardalen 